När jag var tjock

Jag satt och letade fotografier i mina album, tänkte jag skulle scanna in en före-bild (ej förebild) till bloggen.


Blir förvånad över att

1. så få foton finns på mig (jag valde alltså att hålla i kameran)

2. de foton som finns är oftast på ansiktet ...

Ska söka vidare, vill gärna, för mig egen skull, ha en liten bildserie för att se vikt- och måttminskningen, jag har lite svårt att "se" förändringen. Blir oftast mer påtagligt när jag får "bildbevis". Svart på vitt. Påtagligt blev det iofs när min resväska vägde mindre än det jag har gått ner och jag inte orkade bära den.....

Vår Kretaresa var i två delar, första tillsammans med en annan familj och den sista själva. Den första veckan ägnade jag och en av mina bästa väninnor tid åt att prata prata prata om vår livsstillsförändring. Lotta har gjort en drastisk sådan under våren - hon bestämde sig att nu fick det vara nog och gick till xtravaganza (typ ITRIM) och skrev in sig. 25 kilo ville hon gå ner. 3 månader tog det. Hon har varit helt otroligt duktig. Inte ett avsteg.

IN gick en färgstark kvinna med lite för mycket mage och väl påklistrat leende (för innerst inne var hon inte alls glad eller pigg eller nöjd) och UT kom en smal, snabb, livlig, modig kvinna med glada och pigga ögon. Hon har minskat från storlek 50 (när hon var som störst) till storlek 40-42. BH:n har hon minskat hur många kupor som helst, de tidigare yppiga behagen är väldigt nätta idag.

Vi pratade just om lyckan att kunna gå in på HM och köpa vilka kläder som helst. Att kunna gå in i vilken butik som helst utan att behöva leta efter en storlek som passar och sedan se om modellen är någotsånär snygg. Ja det är något som den som aldrig har behövt uppleva det, nog inte kan förstå. Den lyckan kan bara upplevas av oss som varit där.

När jag var som absolut störst, strax efter mina första två barns födslar (14 mån mellan dem) - då behövde jag storlek 50-52. Gick sedan ner och låg på storlek 46-48 under många år. Idag behöver jag storlek 42-44. Ibland går jag inte i 44an. Benen är för tighta eller ärmarna. Ibland är 42an perfekt. De gånger jag inte går i kläder (det händer som sagt) då jobbar jag jättemycket med min mentala bit, eftersom det är så lätt att ramla ner i det svarta ångest-storleks-jag-är-för-stor-hålet.

Försöker istället tänka att det är modellen som inte funkar, inte storleken.

Då jag är lång (180 cm) kan jag aldrig bli en liten nätt typ, utan får räkna med att jag kommer gå i graven som någon strax under 1,80 och med lite kurvor och former som kräver L eller ibland XL eller 42 eller 44.

Min sambo har i alla år pratat om att det spelar ingen roll vad man väger, bara man kan bära upp sina kilon och inte mår dåligt av dem. En sund tanke - men om det betyder att det inte finns något utbud av kläder eller att jag tvingas ha en stil jag inte ÄR - ja då måste en förändring ske.

När jag rubriksatte mitt inlägg "När jag var tjock" började jag skriva - "jag - en tjockis"... av gammal vana - invant tänk... Förvisso är jag fortfarande överviktig (på gränsen till normal) enl BMI. Men vad f-n jag skiter väl i BMI´t om jag är nöjd!

Jag och Lotta är lika varandra utseendemässigt, många tror att vi är systrar. Otaliga är de gånger när jag har mött personer jag aldrig träffat som tror sig möta Lotta och jag har lite artigt försökt att få de att förstå att NEJ jag är inte den du tror.... när jag tittade på ett av Lottas fotografier från förr visade det sig att hon ägde oxå en BiB-tunika av samma sort som jag bodde i i några år....






Bilden jag lägger ut har jag lagt ut tidigare, när den var aktuell - förebilden är 4 år gammal och efterbilden 2.5 år gammal.

Det jag kan se och bli lite ledsen över är att jag på förebilden försöker le, men det går liksom inte och ögonen de är lite av en död fisk.

Det var då. Idag är jag frisk och mestadels sund och har lättare för att skratta med hela ansiktet. :)