Livet när det gungar

Den här veckan har jag varit lite "off" - av olika skäl - har inte varit hemma (vi har ju fått söka mat utanför huset under tiden som kyl och frys inte var i funktion), jobbet har börjat ta sitt utrymme och ett oroligt besked från min mor ligger och pyr...

Det första är färdigtjatat - nu har vi fått en fungerande och väldigt tyst kyl/frys. Ska de verkligen inte brumma så högt att plåtbyttorna står och skallrar..... märkligt vad vi anpassar oss. Veckans mat har blivit som den blivit - spontan. Måndagkväll: Restaurang J, Tisdagkväll: Grillat från ICA - äntligen hade kylen kommit på plats och sent om sider fick vi fixa ihop något väldigt snabbt.. Onsdagkväll: Matvarufabriken (spontan kväll arrangerad av Mange) och Torsdagkväll: Afterwork med efterföljande middag på J (igen).... Ja så blev den här veckan. Nu har jag inget annat att göra än att vända den kapsejsade matskutan på rätt köl... Ingen som gör jobbet annat än jag själv, så nu är det skärpning.

Jobbet - ja det är som det är. Måste bara lära mig kombinera jobb, mat och träning och annat som livet bjuder. Ganska tråkigt samtalsämne, men OJ så viktigt det är att få lite struktur kring detta. Veckans träningar frös inne av alla möjliga skäl - kylhelvetet (ska aldrig mer skriva om det jag lovar), after-work, planeringsdagar, sena samtal med kunder... Men IKVÄLL DÅ, då blir det träning av, liksom i helgen, kanske både lördag och söndag.

Skolstarter har vi oxå haft i veckan - Sonen sista året på gymnasiet (sam. ekonomi), mellantjejen (går i sin mors fotspår sam. beteende) och lilltjejen går sin egen väg och har kommit in på Nacka musikklasser - ett riktigt glädjebesked!!!

Min lilla mamma fick blindtarmsinflammation för några veckor sedan, man gjorde en skiktröntgen för att se om det var en inflammation (vilket det visade sig vara och operation direkt därefter) och då fick man se en fläck utanför hennes lunga... Det värsta hinner vi så klart tänka... Hon har fått en kallelse för att utreda vad det är - om två veckor undersöks hon igen... Känner att jag stöter bort det värsta scenariet, vågar och vill inte tänka på det värsta som kan hända, mamma är ung (68 år) och kan väl få åtminstone minst 10 år innan hon ska börja få känna på sin ålder? Håller tummen och håller andan. Och stöttar lilla mamma.

Ja, livet gungar och jag med det. Märks på att jag inte orkar ha fokus på matordning. Går gärna till skafferiet och tar en liten oreo på kvällen... Än så länge gnäller inte vågen, men det finns en gräns för hur onyttigt jag ska leva innan det börjar skena iväg. Så jag tar mig i örat. Du får gärna göra det samma :) alltså ta mig i örat :)

(när livet gungeligungar - ta tillfället att få krama om och bry dig om dina kära - en dag är det för sent)